1979 blev jag frälst för täckodling! Det var då jag läste journalisten Ingrid Olaussons bok, "Den arbetsfria trädgården". Hon hade varit i USA och träffat odlingsentusiasten Ruth Stout, då 93 år, och blivit fängslad av täckodlingsmetoderna beskrivna i "The Ruth Stout No-Work Garden Book". Ruth Stouts budskap är: "Sluta gräva, rensa, luckra och vattna - det behövs inte, det finns enklare sätt att odla! Och konstgödsel och gifter behövs inte"

Ingrid Olausson testade och blev övertygad om att metoderna fungerade. Hon översatte boken med egna kommentarer om sina erfarenheter, sedan dess är det täckodling som gäller - även för mig! Boken är utgången, men den går att låna på Borgholms Bibliotek

Ingrid Olausson har nyligen samlat sina mångåriga erfarenheter i boken "Lättskött trädgård på naturligt sätt" (Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 2003, c:a 190 kr, billigare på nätet). Med författarens tillåtelse återger jag nedan hennes kapitel om Täckodling. Det beskriver på ett utmärkt sätt både den teoretiska (och ekologiska) bakgrunden till och olika praktiska aspekter på täckodlingsmetoden enligt Ruth Stout. Ingrid Olausson har också skrivit om hur man gör och sköter komposter i "Nya Allt om kompost", Albert Bonniers förlag AB 2003-03.

Arbetsfri blir inte trädgården ens med täckodling - men arbetet blir ändå roligare och glädjen att skörda större!

I korthet innebär täckodling att man ständigt, året runt, håller marken täckt med ett tjockt lager av organiskt material, till exempel hö, halm, gräsklipp, löv. Täcket tas bara bort där man sår och läggs sedan tillbaka runt växterna när de kommit upp och har blivit tillräckligt stora för att inte kvävas av materialet. Därefter fylls täcket på vartefter det multnar och sjunker ihop. Det hela är mycket enkelt, och det är dessutom ett logiskt sätt att utnyttja naturens egna processer. Man uppnår flera fördelar med ett minimum av arbete.

Livet i jorden stimuleras
Det tjocka täcket ger ett bra skydd för markdjur och mikrober, så de kan arbeta året om, även mitt i kallaste vintern. De har alltid tillräckligt med material som ger den energi och näring de behöver. De förmultnade växtrester som kontinuerligt tillförs jorden ökar humushalten. Ju högre humushalt, desto bättre och mer fruktbar jord. Humus ökar också jordens vattenhållande förmåga. Detta är särskilt viktigt på våren, då växtligheten behöver all den fuktighet den kan få. Ju bättre jorden kan hålla kvar vintervätan, desto bättre start får växterna. Täcket skyddar också jorden mot slagregn och vindar.

Rätt näring tillförs automatiskt
Om man ständigt har marken täckt med halm eller annat organiskt material bryts detta successivt ner och tillförs jorden genom mikrolivets försorg. På detta sätt får växterna kontinuerligt den näring de behöver i precis rätt mängd och sammansättning. Komposterad halm har till exempel samma gödselvärde som stallgödsel. Alla näringsämnen finns alltså med i en naturlig sammansättning och i en form som växterna kan tillgodogöra sig, och de frigörs i en takt som passar dem. Och allt detta utan att man behöver göra något själv! Man behöver inte fundera på om man ska gödsla med det ena eller det andra eller om det fattas några viktiga mikronäringsämnen.

Man slipper gräva
Marken är uppbyggd i olika skikt. Det översta lagret består av det humusrika skikt som kallas matjord. När jorden är täckt har maskar och andra markorganismer tillgång till organiskt material som de fördelar i jordens ytskikt. Det behöver alltså inte grävas ner - gör man det kan det hamna för djupt och åstadkomma skada, eftersom organiskt material börjar jäsa och ruttna där ingen syretillförsel finns. Låt alltså maskarna sköta jobbet! Man kan underlätta processen, särskilt i tunga lerjordar, genom att luckra ytjorden och ytligt hacka ner det halvförmultnade material som ligger ovanpå jorden innan man fyller på med nytt.

Man slipper vattna
Om marken ligger bar avdunstar fukten och jordytan spricker upp och torkar ut. Om jorden är täckt minskar avdunstningen högst väsentligt och fukten stannar kvar där den behövs, även under långa torkperioder. Man kan resa ifrån en täckodlad trädgård utan att vara rädd för att den torkar ut. Men på blöta jordar och under ihållande regn blir den minskade avdunstningen en nackdel. Efter en mycket regnig vårvinter kan man kratta av täcket för att få jorden att torka upp, innan man börjar med vårarbetet.

Mindre ogräs och lättare att rensa
När jorden är täckt med ett tjockt lager av till exempel halm minskar ogräsmängden väsentligt. De frön som finns i jorden under täcket gror inte, och de frön som alltid yr omkring i luften kommer inte i kontakt med jordytan och kan inte heller gro. Vissa ogräs, som våtarv och revsmörblomma, kan klara den ogästvänliga miljön och sprida sig i halmen, men de är ganska lätta att dra bort.
Fleråriga ogräs, som tistlar och kvickrot, växer tyvärr lika bra i både täckt och naken jord. Men de är betydligt lättare att dra upp ur en täckodling, eftersom jorden är mycket lösare.

Det gröna döljer halmen
Jag föll naturligtvis genast för den här enkla och självklara metoden redan när jag läste den första av Ruth Stouts böcker (The Ruth Stout NoWork Garden Book). Vi hade då vår stora trädgård som låg nära flera jordbruk. Jag skaffade massor med halm och täckte runt buskar och träd, över lökar och runt perenna växter, och naturligtvis hela köksträdgården. I början lade jag på tjocka lager av halm. Men det visade sig bli lite otympligt att arbeta med och svårt att hålla riktigt snyggt. Jag kom så småningom fram till att blandningar av så många olika material som möjligt fungerar bäst. Löv, hö, gräsklipp, flis och bark är utmärkta material att täcka med.

Efter många års täckodling är jag faktiskt fortfarande lika entusiastisk. Enda problemet är att få tag på tillräckligt med material att täcka med. Särskilt nu när vi bor i stan och inte har tillgång till hö och halm från närliggande bondgårdar. På kolonilotten får jag klara mig med gräsklippet från gräsmattan och de löv jag krattar ihop. Jag tar också vara på gräs som blir liggande på de allmänna ytorna efter klippning. En höst hade vi en flismaskin på området och jag fick flera säckar flis av det busksly som jag rensat ut.

Jag får ofta brev från folk som läst mina artiklar och böcker om täckodling och som uttrycker sin glädje över att ha fått lära sig ett enkelt sätt att odla naturenligt. Den allra vanligaste frågan som jag får om täckodling är om det inte ser väldigt skräpigt ut. Jag brukar svara att den tid då täckmaterialet syns mest, det vill säga innan allt det fräscha gröna slår ut och döljer marken, ser hela naturen ganska skräpig ut, grå, dammig och vissen som den är när snön smält bort. När det börjar grönska blir täckodlingarna snabbt mycket frodigare än vanliga odlingar, och då kan ingen säga att det ser fult ut.

Några gånger har jag planerat att bara täckodla halva grönsakslandet för att verkligen kunna jämföra arbetsinsats och resultat i täckodling respektive vanlig odling. Men jag har inte varit tillräckligt systematisk och inte heller haft tillräckligt med tid för att genomföra ett sådant experiment. Efter ett slag har jag tröttnat på att rensa och vattna i de delar av landet som jag låtit bli att täcka och har till sist också täckt de bitarna. Och när jag kunde konstatera att morötterna i den del av landet som var täckt blev betydligt kraftigare än de andra, räckte det för att slutgiltigt övertyga mig.

I det följande finns alltså täckodlingen med som en röd tråd, särskilt när det gäller köksträdgården.