Hur man gör med ett omöjligt trädgårdsland
På vår tomt har min mor sedan 50-talet haft sitt trädgårdsland alldeles bredvid den rivna ladugården, där gödselstan en gång måste ha legat. Ett fint land där hon producerade potatis, grönsaker och eterneller med stort engagemang, framför allt efter det barnen flyttat ut och hon fick mer tid (Eller kommer ett fördjupat odlingsintresse med åren?) Sedan hon dog har vi barn grävt om hösten och sått om våren. Men skördarna har blivit mindre och mindre och så småningom t.o.m uteblivit.
Visst, det borde gödslas! Mor Kerstin tog hem gödsel
nån gång, javisst så var det ja….
Ett problem är också att landet ligger litet sankt, vårblötan
stannar länge, diket klarar inte riktig avrinningen.
För några år sedan inspirerade grannen mig att odla upp ett litet större land på en intilliggande åker så vi övergav mors gamla land. Fast det sved i hjärtat. Jorden där är djup, stenfri och svart. Det nya landet är precis tvärtom! När arrendatorn plöjer och harvar på resten av åkern klirrar stenarna så högljutt mot metallen att det hörs över motorbullret!!!!
 |
Det nya landet. Med hjälp av täckodling skall det bli mullrik och djup jord så småningom. |
Så i våras bestämde jag mig för att göra något åt det gamla landet. Konsulterade en trädgårdsbok och hittade botemedlet: Djupbädd!
Lättgrävt som landet var hade jag inga svårigheter att komma ner de 40-60 cm ner i jorden. Sedan gjorde jag lite efter eget huvud och lade rätt kraftiga grenar i ett lager i botten för dräneringens skull, sedan ett lager jord och ett ganska tjockt lager gammalt hö, kompost och komockor från alvaret, och därpå jorden igen. Nu blev bädden ca 15-20 cm högre än omgivande mark. Eftersom man inte skall trampa i bädden måste den göras så smal att man når att arbeta i den från samtliga sidor!
Och sedan sådde jag. Oj vad det grodde, och OJ vad det sprutade ur jorden. Jag kunde så tätt, tidigt och mycket. Under marktäckningsduken växte det så att det var en fröjd. Kanske hade jag gödslat litet för kraftigt. Bladutvecklingen var enorm. Men omsider blev det finfina rödbetor, morötter, broccoli, majs, bönor. Och framförallt persilja, ruccola och isbergssallad!! Härligt!
Och så var det det där med gödseln. Min nya hobby, säger grannarna. När jag inte plockar smultron på Alvaret samlar jag torra komockor och drar hem i skottkärra. Bidrar både till att bevara den ursprungliga floran på Alvaret och till ökad skörd. Samt ger starka armar och ben.
Rekommenderas varmt. /Karin (karin.linden@swipnet.se)
 |
Glädje kan vara många olika saker. Detta fynd är dock ännu inte riktigt plockmoget. |
 |